21

Ibland är det sådär fruktansvärt svårt att tänka att allting kommer att bli bra. Det är svårt att inte vara orolig över att bli lämnad eller utnyttjad eller att inte vara tillräckligt bra eller intressant. Jag hatar känslan av att ständigt behöva den här bekräftelsen av att allting är bra, av att jag duger och att det fortfarande finns en chans att han vill vara med mig. Bara för att man inte hörs varje dag och hela tiden försvinner inte det som varit - hur svårt ska det vara att förstå det? Hur svårt ska det vara att sluta känna sig orolig över något som för tillfället inte finns? Jag skulle vilja leva för stunden och lita till det som faktiskt har varit och till det som ska komma och till känslan inom mig. Jag skulle vilja känna mig stark och säker. Jag skulle vilja att tanken på att han faktiskt skulle kunna bli kär i mig vore den mest självklara i hela världen. Den här gången har jag bestämt mig. Det här gången ska jag inte låta mig förstöra för mig själv genom att vara "för på" eller "för mycket" eller "för osäker". Den här gången ska jag försöka låta tiden ha sin gång, lita på känslan, tro på att chansen finns och försöka ta död på bekräftelsebehovet inom mig för att faktiskt ge det här en chans. Ibland är det bara sådär fruktansvärt svårt.