26

Igår var den stora dagen. Igår var dagen för min första operation och dagen för min första narkos. Igår var dagen som mitt knä skulle lagas och bli bra. Jag låg där. Livrädd. Trots att jag försökte tänka på något finare och något bättre steg min puls i höjden. Känslan av att inte ha kontroll över mig själv är skrämmande. Sköterskan sa "du sover aldrig så tryggt som här", och det hade hon väl rätt i. ag tittade på klockan, 08.10. Det var inte lönt att kämpa emot. Jag kände hur hela kroppen liksom försvann bort och jag somnade. Efter något som bara känts som ett par minuter hör jag röster. "Nu är det klart". Jag orkade inte titta. Kunde inte säga något. Fick nästan tårar i ögonen, för jag hade överlevt. Jag hörde hur de sa "minisken var hel, inget fel på den, det var korsbandet". Det var mitt värsta scenario. De hade sagt till mig att jag hade tur "för det var iallafall inte korsbandet" vid mina två tidigare besök och jag hade känt mig lite lugnare, lite mer säker på min framtid. Men nu. Med den lilla röst jag hade kvar och med den kraft jag hittade inom mig viskade jag med hes röst mitt första ord. "Neeeej". Jag ville inte tro att det var sant. Vad händer nu? Jag visste ingenting och jag orkade inte ens titta. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Jag kämpade mot narkosens tyngd och ville bara vakna. Jag hade syrgas i näsan och en saturationsmätare på fingret och jag vågade knappt röra mig. Det värkte i mitt ben - och jag som hade sagt att jag inte ville ha smärtstillande efteråt. Mitt dumma jag. Jag tittade på klockan, 09.30. Jag fick snart därefter be om något mot s. Att stå ut var bara dumt - och dessutom fruktade jag mitt toabesök som jag verkligen kände var nödvändigt. Så sjukt hjälplös man kan bli. Det gick rätt snabbt därefter. Innan klockan var 13.00 hade jag ätit, fått smärtstillande intravenöst x flera, fått prata med läkaren, fått prata med sjukgymnasten, tagit smärtstillande tabletter och var på väg hem, fortfarande lite bort. Mitt knä kändes gigantiskt stort och det värkte. Det kändes som stygnen skulle spricka. Hur kunde det bli såhär? Hur blir det nu? Rehabiliteringstiden är lång. Jag har ett knä utan ett främre korsband och allt jag vill är att spela badminton. Nu måste jag istället lära mig gå igen och träna upp alla muskler som på väldigt kort märtan tid liksom försvunnit. Om 2-3 månader är det återbesök. Om  2-3 månader faller min andra dom. Blir det en ny operation eller inte? Korsband läker inte, är något jag lärde mig. Är det av så är det. Som ett gummiband. "Men man kan ta en sena från låret och använda som ett korsband". Varför varför varför?

Ledsen, arg och så väldigt besviken. Den första jag ringde efter jag vaknat till var Han. Jag var fortfarande hes och trött men jag vill höra hans röst. Han är just nu det enda som jag kan se som positivt och ändå är det så fruktansvärt komplicerat. Hela mitt liv är en röra. Men så sa han: Du kanske har otur med det där, men tur i kärlek. Och jag log.